För alla som älskar Twilight

Stephenie Meyers nya kallas visserligen för vuxenbok, men den som läst Twilight kan lika gärna läsa Genom dina ögon. Läs min recension här.

/Klara

Det gör ont när knoppar brister...

...eller nått i den stilen. Johanna Lindbäcks nya roman Tänk om det där är jag är verkligen en studie i att vara ung. Både när det är hemskt och när det är underbart. Huvudpersonen Agnes flyttar från Stockholm till Umeå under sommarlovet innan andra året i gymnasiet. I Stockholm var hon utanför i skolan, men på fritiden hade hon sina vapendragare. De där som finns i vått och torrt, där allt käns naturligt, enkelt och självklart.

När hon nu flyttar har hon en plan. Hon ska göra rätt den här gången, inte bli utanför, utan vara helt normal och trevlig. Få nya vänner. Och det går rätt bra för Agnes. Men det är ansträngande. Man känner själv i hela kroppen hur slutkörd hon är, av att hela tiden vara så självmedveten "Sa jag rätt nu?", "Tänk om hon tror..." och så vidare. Puh!

Jag kände igen mig jättemycket i Agnes bekymmer, men också i glädjeämnena. Och det är ju ett gott betyg. Lindbäcks språk är enkelt, vardagligt, men roligt. Man lever sig in. Jag lipade på minst ett ställe, vilket var lite genant eftersom jag satt på tåget. Ett ställe fick jag läsa om flera gånger, för att det var så fint.

/Klara

Tre tips för att bota tristessen i höstrusket

På mitt kontor hittade jag en gammal ungdomsbok. Sidorna hade börjat gulna och den luktade sådär härligt som en bok gör efter ett tag. Inte för att den var precis antik, Hans Petersons Silverskatten, men inte heller utgiven igår. Närmare bestämt 1984, samma år som yours truly föddes. Tyvärr var den antik nog för att ingen omslagsbild skulle gå att hitta på Google. Det är i alla fall en hemskt dramatisk bild på ett vikingaskepp som slås till spillror mot en klippa under en storm. Och den gjorde mig sugen på att läsa.

Och storm är det också när vi kastas in i berättelsen. Huvudpersonen är Olav, 14 år. Han bor med sin far och syster Åse på en gård utanför staden Ribe i Danmark. Stormen rasar utanför stugan och plötsligt går ett skepp på grund ute på gårdsplanen. Skeppet tillhör en norsk viking vid namn Trygve. Olav som alltid drömt om att bli viking blir genast fascinerad av Trygve och lyssnar på hans berättelser under de dagar stormen hindrar denne från att fara vidare. Men det är någonting med Trygve som gör att både Olav, Åse och deras far är på sin vakt...

Jag gillade den här berättelsen. Det känns som om Peterson gjort ordentlig research. Här finns ingen romantiserad bild av vikingarna. Vi får veta hur de verkligen betedde sig, det är föga ärofullt kan jag intyga. Historien är spännande och under den tid man läser förflyttas man tillbaka ca 1000 år i tiden. Det är i och för sig höststormar där med, men det känns mer exotiskt på något vis.

Nästa bok piggar upp för att det är en kärlekshistoria och en realistisk sådan. Något liknande kan mycket väl utspela sig på Älvdals-/Buskovius-/Strandsskolan i detta nu. Pizza med svamp och ost, är en mycket lättläst ungdomsbok skriven av Gull Åkerblom. Den handlar om Moa som precis börjat på högstadiet. Hon ser fram emot sitt första högstadiedisco. Särskilt eftersom Henric i 9c frågat om hon skulle dit! Hur många nya sjuor har inte mer eller mindre fruktlöst önskat detta, att den snygga killen eller tjejen i nian bara ska se dem? Jag har i alla fall gjort det, med varierande framgång.

Men Moa går aldrig på discot, för hon måste sitta barnvakt till sin lillebror just precis den kvällen. Först är hon jättearg och ledsen, men något händer den där kvällen, trots att hon inte är på discot. Och efter den helgen är Moa helt plötsligt jätteintresserad av att åka skateboard...

Dagens sista tips, antagligen det bästa av de tre. Jag har nämligen hittat den, den ultimata krypa-upp-i-en-fåtölj-under-en-filt-med-en-kopp-te-boken. Resan till River Sea av Eva Ibbotson är ett klassikt äventyr. Året är 1910. Vi har en hjältinna, Maia, en föräldralös flicka som går på engelsk internatskola. En dag får hon veta att hon ska få ett riktigt hem, hon ska få bo hos släktingar, i en riktig familj. När Maia får reda på att det riktiga hemmet, den riktiga familjen befinner sig på andra sidan jordklotet, i Amazonas djungler, blir hon först förskräckt. Men sedan väcks någonting hos henne, en längtan efter äventyr. Att se något nytt, djungel, spännande djurliv, nya människor. Och samtidigt längtar hon fasligt efter tryggheten i att ha släktingar och tillhörighet.

Såklart blir ingenting som Maia tänkt sig. Men jag kan inte säga så mycket mer. Intrigen är klurig och full av förvecklingar, som blir förstörda om man berättar om den. Men vad jag kan säga, är att Eva Ibbotson är en mästare på att bygga upp stämning och känsla. Jag blev grymt sugen på att åka till Brasilien när jag läste boken, jag drömde mig tillbaka till en tid då det fanns guvernanter och kvinnor var tvugna att bära korsett (nej, jag vill inte leva i den verkligeheten på riktigt såklart). Samtidigt får vi faktiskt lära oss något viktigt om hur européerna behandlade indianerna i Sydamerika. Ibbotson väver dock in den koloniala konflikten i berättelsen, så att det inte känns som en föreläsning. Det är en skönt konst, att säga något viktig med sin berättelse, utan att skriva läsaren på näsan!

/Klara