Läs det vinnande bidraget i skrivartävlingen på temat skräck här på bloggen!
Den som tog hem priset blev Helena Gravåhs med sin fantastiska skräckhistoria:
Den Svarta Änkan
Kapitel 1
∞
Där en kvinnas ögon ser rött
Katrina hade alltid undrat hur det skulle kännas att tillbringa tid tillsammans med sin pappa. Hennes föräldrar skildes innan hon ens var född, så tills hon var tolv hade hon faktiskt inte ens träffat honom.
Det hade hållit henne vaken om nätterna, tanken på att alla andra hon kände kunde gå hem på kvällen och träffa sina pappor, eller bara lyfta telefonluren och ringa till honom för att sedan kunna prata om allt och ingenting. Katrinas mamma var förstås bedårande, men ibland så kände Katrina att hon behövde något mer än så.
Men hennes första – och enda – möte med sin far blev varken lyckat eller lyckligt för den delen. Katrinas pappa hade omkommit i en bilolycka.
På begravningen talade prästen om att hennes far, Víctor, hade varit en god man som många höll kär. Katrina fann det väldigt absurt att hon kunde sitta där och sörja sin far som hon aldrig träffat, fadern som aldrig gjort anspråk på henne, han som hon aldrig lärt känna. Trots det så satt hon där i kyrkan, på den tredje raden, bredvid sin mamma Anna och bakom en svarthårig kvinna och grät. Men det var inte bara över döden hon grät. Den största anledningen till Katrinas tårflod var att hon nu aldrig skulle kunna få ett umgänge med sin far.
Katrina och hennes mamma fick gå fram till den stängda kistan. När de lagt ifrån sig sina vita sorgligt väldoftande rosor och börjat återvända till sin bänk mötte Katrina den mörkhåriga kvinnans ögon. Hon rös till av den kolsvarta kylan i dem.
Katrina sänkte generat blicken och rättade till sin långa, V-ringade, svarta klänning, trots att den inte satt fel. Hon satte sig ner och pillade på de påsydda plast-diamanterna som var fästade likt ett bälte i midjan. Kylan i kvinnans svarta ögon hade helt slagit omkull henne.
När de Katrina och Anna kommit hem gick Anna för att jobba lite extra, men Katrina kände att hon behövde ta det lite lugnt en stund och bestämde sig för att göra som hon brukade när hon var i desperat behov av lite lugn och ro – hon hämtade ett gigantiskt glas mjölk, lite chips och satte på ’Stolthet och Fördom’. Elizabeths kärleks problem hade en förvånande, sövande, men ändå tilldragande effekt på Katrina, trots att hon inte gillade Jane Austen.
Ungefär vid Mr Darcys första frieri började mobilen sjunga ’Over the Rainbow’. Varför hon hade en sådan förkärlek till musikaler skulle Katrina aldrig få veta. Hon pausade filmen och svarade utan att titta på displayen.
”Katrina” svarade hon otåligt under tiden hon beundrade Elizabeths klänning. Ingen svarade.
”Hallå?” Ingen svarade. ”Så irriterande” muttrade Katrina och lade på. Hon satte på filmen igen och lade sig ner på soffan och tittade tyst på filmen.
Kapitel 2
∞
Där Katrina träffar en mycket speciell person
Katrina fyllde tretton med pompa och ståt, sedan fjorton med ett ändå större firande. Vid det laget hade hon börjat komma över faktumet att hennes pappa inte längre levde, men trots allt – han hade inte varit i hennes liv från början.
Men en grå novemberdag väckte Katrinas mamma henne tidigt, trots att det var lördag och sade till henne att det fanns en speciell person som hon ville att Katrina skulle träffa.
Efter en kvart lyckades Anna få upp sin mycket, mycket trötta dotter ur sängen.
Katrina förstod inte varför hennes mamma drog upp henne så tidigt, men mest undrade hon varför hon blev beordrad att ta på sig finkläder.
De begav sig av in till staden, till ett litet café i utkanten av den.
Efter att de beställt tre koppar kaffe satte de sig vid ett hörnbord och väntade på den mystiska okända personen skulle komma. Katrina hade aldrig kunnat gissa vem det var.
”Älskling, det är verkligen en speciell person som jag vill att du ska få träffa”, meddelade Anna nervöst.
”Du har redan sagt det”, svarade Katrina och smuttade bekymmerslöst på sitt kaffe.
Dörren öppnades. Katrina såg ur ögonvrån hur en kvinna i svart kjol och vit blus kom in i caféet. Kvinnan undersökte hela rummet med sin blick, för att sedan låta Katrina och Annas bord. När kvinnan stannat där slog Katrina förvånat upp blicken och såg rakt in i kvinnans iskalla svarta ögon.
”Carla?” Som i en annan värld hörde Katrina frånvarande sin mammas påtvingat glada röst hälsa kvinnan – som tydligen hette Carla – välkommen att slå sig ner med dem. Katrina viste inte vart hon skulle titta, vad hon skulle tänka, vad att säga.
Kvinnans namn var Carla Sanchez, hon var 55 år gammal och hon var Katrinas farmor.
”Katrina, chica, jag vet att detta måste vara en chock för dig, det förstår jag verkligen”, klargjorde Carla, suckade smuttade på sitt svarta kaffe och fortsatte på sin sjungande spanska brytning:
”Jag visste inte att Víctor hade ett barn, han berättade inte det för mig, men när jag såg dig på hans begravning, såg hans ögon i ditt ansikte, tänkte jag ’Vad har han nu hållit hemligt från mig?’?”
Carla såg ner på sina solbrända fingrar, sträckte ut dem och knöt dem igen.
”Det tog mig nästan två år att lyfta telefonluren och ringa din mors nummer för att fråga vem din far var. De två åren var hemska, våndan och undran var näst intill outhärdlig.” Utan att titta upp, nästan som om hon var rädd för att möta Katrinas undrande blick tog Carla ännu en klunk av sitt nu svalnade kaffe och fortsatte på sitt väl inövade tal:
”Jag trodde aldrig att jag skulle få några barnbarn, du förstår, Víctor var min förstfödda och min make, din farfar, dog bara några månader efter att Víctors födsel.”Carla tittade upp, men hennes ögon var varken sorgsna eller i en svunnen tid, nej, de var bara kalla.
”Men jag fick ju dig, även om jag aldrig fick se dig växa upp.”
Katrina fylldes plötsligt av en av en varm känsla i kroppen. Fram tills då hade det alltid bara varit hon och Anna, eftersom Annas föräldrar inte förlåtit sin dotter för att hon blivit gravid vid 18 års ålder, gift sig och sedan, efter 49 dagars äktenskap, skilt sig för att aldrig mer tala med sitt ofödda barns far igen.
Men en farmor, det var mer än var Katrina hade vågat hoppas på i sina vidaste drömmar. Eller rättare sagt, hon hade hoppats på det, hon hade hoppats på att få en farmor och farfar, mormor och morfar och en pappa, men Katrina hade alltid försökt förtrycka det hoppet eftersom hon visste att det aldrig skulle inträffa.
Förens nu.
Katrina kunde knappt andas när hon, utan att tänka reste sig upp och kramade sin farmor.
”Farmor”, viskade Katrina med en tår i ögat.
”No, kalla mig abuela”, invände Abuela Carla.
Kapitel 3
∞
Där Katrina blir desperat
∞
Där Katrina blir desperat
En gång i veckan försökte Katrina och Abuela Carla framgångsrikt att knyta an till varandra via telefon.
På sommarlovet innan gymnasiet fanns det bara en sak som Katrina önskade sig – att få bo hos Abuela Carla i hennes rustika bergsvilla i några veckor.
Men Anna ville av någon anledning inte låta henne åka och hälsa på sin Abuela, varför kunde Katrina inte förstå, trots allt var det ju Anna som presenterat Abuela Carla för Katrina, så det kunde ju trots allt inte vara så att farmodern var galen yxmördare eller något sådant.
Oberoende på vilket argument Katrina använde så lät Anna inte henne åka . Katrina använde metod efter metod – men Anna gav inte efter.
Katrina frågade sin mor om och om igen varför hon vägrade låta Katrina hälsa på Abuela Carla i bara två korta veckor, men Anna vägrade svara.
Till slut, i brist på bättre idéer, tog Katrina till den ultimata formen av tjat – att upprepa ’får jag åka? får jag åka? får jag åka?’ oändligt många gånger, ända tills Anna inte längre stod ut med det, så att hon, enbart för att slippa höra dravlet mer, skulle låta Katrina åka och bo hos in farmor.
Bara det faktum att Katrina övervägde att använda ’får jag? får jag? får jag?’-metoden visade att hon var ganska ordentligt desperat, men Katrina hade redan försökt med allt annat. Alla övertalningsrepliker, från ’Det är viktigt för mig att lära känna min farmor’, till ’Alla andra får lov att åka för sina föräldrar’, (det argumentet hade fått det klassiska svaret ”Det här handlar inte om alla andra, utan om dig”) till ’Hur skulle det kännas för dig?’ Katrina hade till och med provat att storstäda hela lägenheten och titta på Anna med stora ledsna hundögon. Men inget hade fungerat.
Men det sista desperata försöket Katrina tänkte ge sig på var riskfyllt. Hon visste av andras erfarenheter att det kunde ge bakslag som ’tjat lönar sig inte’ och liknande.
Men Katrina var som sagt desperat, så hon var beredd att prova vad som helst. Så, nu när hon provat precis alltså kunde det väl inte skada med lite gammalt hederligt tjat på det?
Lite nervös och väldigt desperat gick Katrina fram till sin mamma när hon kom hem från sitt jobb som sekreterare åt en vice vd på en mäklarfirma och sa:
”Mamma, får jag åka till Abuela Carla i sommar?” Hennes mamma skakade förvirrat på huvudet och tog av sig sin kavaj och sina högklackade stövlar.
”Får jag åka, mamma?” Åter igen skakade Anna förvirrat på huvudet, eftersom hon inte förstod varför hennes dotter bara frågade snällt och inte försökte övertala henne. Medan hon släppte ner sitt långa blonda hår ur knuten som hon haft under arbetsdagen sa Katrina:
”Får jag åka?” Anna skakade på huvudet.
”Får jag åka?”
Nu förstod Anna vad Katrina höll på med. Hon försökte driva vettet ur sin mor genom evigt tjat!
”Får jag åka? Får jag åka? Får jag åka? Får jag åka? Får jag åka? Får jag åka? Får jag åka?”
Tjatet pågick hela kvällen och det tröttade ut både mor och dotter, men ingen av dem gav sig frivilligt, så tjatet följde oavbrutet genom middagen samt på låg volym under kvällens film (vilken var ’Why does it always happen to me?’, en romantisk komedi om en tjej som alltid klantade sig så att hennes killar alltid gjorde slut med henne).
Tjatet följde genom tre hela dagar, men tillslut bröt Anna ihop och godkände resan. Katrina var formligen överlycklig, hon hoppade nästan på stället av lycka. Det fanns bara en sak som hon ville göra nu – gå upp på sitt rum, slå Abuela Carlas nummer på telefonen och berätta att hennes nietos skulle komma och bo hos henne under sommaren!
På sommarlovet innan gymnasiet fanns det bara en sak som Katrina önskade sig – att få bo hos Abuela Carla i hennes rustika bergsvilla i några veckor.
Men Anna ville av någon anledning inte låta henne åka och hälsa på sin Abuela, varför kunde Katrina inte förstå, trots allt var det ju Anna som presenterat Abuela Carla för Katrina, så det kunde ju trots allt inte vara så att farmodern var galen yxmördare eller något sådant.
Oberoende på vilket argument Katrina använde så lät Anna inte henne åka . Katrina använde metod efter metod – men Anna gav inte efter.
Katrina frågade sin mor om och om igen varför hon vägrade låta Katrina hälsa på Abuela Carla i bara två korta veckor, men Anna vägrade svara.
Till slut, i brist på bättre idéer, tog Katrina till den ultimata formen av tjat – att upprepa ’får jag åka? får jag åka? får jag åka?’ oändligt många gånger, ända tills Anna inte längre stod ut med det, så att hon, enbart för att slippa höra dravlet mer, skulle låta Katrina åka och bo hos in farmor.
Bara det faktum att Katrina övervägde att använda ’får jag? får jag? får jag?’-metoden visade att hon var ganska ordentligt desperat, men Katrina hade redan försökt med allt annat. Alla övertalningsrepliker, från ’Det är viktigt för mig att lära känna min farmor’, till ’Alla andra får lov att åka för sina föräldrar’, (det argumentet hade fått det klassiska svaret ”Det här handlar inte om alla andra, utan om dig”) till ’Hur skulle det kännas för dig?’ Katrina hade till och med provat att storstäda hela lägenheten och titta på Anna med stora ledsna hundögon. Men inget hade fungerat.
Men det sista desperata försöket Katrina tänkte ge sig på var riskfyllt. Hon visste av andras erfarenheter att det kunde ge bakslag som ’tjat lönar sig inte’ och liknande.
Men Katrina var som sagt desperat, så hon var beredd att prova vad som helst. Så, nu när hon provat precis alltså kunde det väl inte skada med lite gammalt hederligt tjat på det?
Lite nervös och väldigt desperat gick Katrina fram till sin mamma när hon kom hem från sitt jobb som sekreterare åt en vice vd på en mäklarfirma och sa:
”Mamma, får jag åka till Abuela Carla i sommar?” Hennes mamma skakade förvirrat på huvudet och tog av sig sin kavaj och sina högklackade stövlar.
”Får jag åka, mamma?” Åter igen skakade Anna förvirrat på huvudet, eftersom hon inte förstod varför hennes dotter bara frågade snällt och inte försökte övertala henne. Medan hon släppte ner sitt långa blonda hår ur knuten som hon haft under arbetsdagen sa Katrina:
”Får jag åka?” Anna skakade på huvudet.
”Får jag åka?”
Nu förstod Anna vad Katrina höll på med. Hon försökte driva vettet ur sin mor genom evigt tjat!
”Får jag åka? Får jag åka? Får jag åka? Får jag åka? Får jag åka? Får jag åka? Får jag åka?”
Tjatet pågick hela kvällen och det tröttade ut både mor och dotter, men ingen av dem gav sig frivilligt, så tjatet följde oavbrutet genom middagen samt på låg volym under kvällens film (vilken var ’Why does it always happen to me?’, en romantisk komedi om en tjej som alltid klantade sig så att hennes killar alltid gjorde slut med henne).
Tjatet följde genom tre hela dagar, men tillslut bröt Anna ihop och godkände resan. Katrina var formligen överlycklig, hon hoppade nästan på stället av lycka. Det fanns bara en sak som hon ville göra nu – gå upp på sitt rum, slå Abuela Carlas nummer på telefonen och berätta att hennes nietos skulle komma och bo hos henne under sommaren!
Kapitel 4
∞
Där Abuela Carla välkomnar Katrina till bergen
Katrina gick ut nian i en kort, storblommig klänning. Det var förstås lite tråkigt att lämna alla gamla klasskompisar bakom sig och ge sig av till gymnasiet, men det var på något sätt också befriande, eftersom ingen hon kände skulle gå på samma linje, på samma gymnasium som Katrina. Om ingen kände henne kunde ingen ha förutfattade meningar om henne heller.
Men innan gymnasiet kom sommarlovet. Katrina hade planer för den första halvan av lovet, men resten skulle tillbringas med att bara ta det lugnt och sola, bada och umgås med vänner.
I de första tre veckorna av Katrinas sommarlov jobbade hon med att lära 6-åringar spela gitarr och rida Shetlands ponnyer. Sedan åkte hon med tåg upp i bergen med sin farmor.
Trots att Katrina åkte tåg och buss så långt hon kunde fick hon ändå gå i en halvtimme för att komma fram. Suck. Varför hade hon tackat nej när Abuela Carla så hade erbjudit att komma och hämta henne med bil vid tågstationen? Men nej, Katrina skulle vara duktig och inte till besvär nu när hon skulle vara hos sin Abuela i två veckor.
Efter Katrinas tillsynes evighetslånga promenad, som egentligen bara varade i 53 minuter, anlände Katrina till Abuela Carlas hem.
Villan var stor. Den var mörkt brun och av trä. Båda de två våningarna hade stora balkonger med vita staket runt.
Abuela Carla syntes för Katrinas öga i ett köksfönster för att sedan skynda ut och krama om sitt barnbarn.
”¡Bienvenida, chica!” välkomnade Abuela Carla sitt barnbarn.
”¡Gracias, Abuela!” svarade Katrina glatt. Hennes armar och ben var trötta efter promenaden, men som tur var hade hela vägen varit asfalterad och Katrina hade bara haft en liten ryggsäck och en rullväska.
Abuela Carla ledde henne in i det stora huset.
Första stoppet var gästrummet som skulle vara Katrinas rum för de kommande två veckorna. Hela rummet var inrett i en ljus viktoriansk stil, med vit sänghimmel, ljusgrönt sängöverkast med sju matchande kuddar och matchande stol- och soffklädsel. Ett vitmålat skrivbord stod under fönstret som vette mot väster och i ett av de andra hörnen stod en triangulär garderob. Dessutom fanns det tavlor på väggarna, inga original förstås, men av Zorn, da Vinci, van Gogh och Rembrandt.
Hela rummet var extraordinärt vackert mad sina ljusa vävda tapeter.
Katrina motstod lusten att gå fram och smeka sofftyget och gick istället bara in och lade sina väskor på sängen för att sedan följa med Abuela Carla på en rundvisning i huset.
Om huset såg stort ut på utsidan så var det inget mot insidan. Det fanns hela sju sovrum, två kök, fyra sällskapsrum och ett bibliotek.
Överallt i hela huset fanns det målningar och skulpturer av gamla mästare, Picasso, Michelangelo, allt i en rustikt viktoriansk stil.
Hela huset, till och med den 500 stora trädgården var ovanligt välstädad, med tanke på storleken.
Följande dagar tillbringade Katrina tillsammans mad Abuela Carla, med bad i sjöar, skogspromenader, museibesök och mo det förgångna, nuet och framtiden. Dock märkte Katrina att Abuela Carla aldrig verkade lämna henne ensam i huset. Eftersom Abuela Carlas make, Katrinas farfar, Jorge hade haft en nästan överdrivet hög livsförsäkring så hade Abuela Carla kunnat gå i pension vid 42 års ålder.
Efter sex dagar i bergsvillan lämnade Abuela Carla för första gången Katrina ensam i huset medan hon skulle åka och handla i två timmar.
Så fort Katrina vinkat av den röda Volvon mär den lämnade området så sprang tillbaka in i villan för att äntligen få undersöka den på egenhand.
Det första som slog Katrina var den uppenbara frågan – borde jag? Men efter att ha ignorerat sitt goda jag gick Katrina till det stängda skåpet i biblioteket.
Men innan gymnasiet kom sommarlovet. Katrina hade planer för den första halvan av lovet, men resten skulle tillbringas med att bara ta det lugnt och sola, bada och umgås med vänner.
I de första tre veckorna av Katrinas sommarlov jobbade hon med att lära 6-åringar spela gitarr och rida Shetlands ponnyer. Sedan åkte hon med tåg upp i bergen med sin farmor.
Trots att Katrina åkte tåg och buss så långt hon kunde fick hon ändå gå i en halvtimme för att komma fram. Suck. Varför hade hon tackat nej när Abuela Carla så hade erbjudit att komma och hämta henne med bil vid tågstationen? Men nej, Katrina skulle vara duktig och inte till besvär nu när hon skulle vara hos sin Abuela i två veckor.
Efter Katrinas tillsynes evighetslånga promenad, som egentligen bara varade i 53 minuter, anlände Katrina till Abuela Carlas hem.
Villan var stor. Den var mörkt brun och av trä. Båda de två våningarna hade stora balkonger med vita staket runt.
Abuela Carla syntes för Katrinas öga i ett köksfönster för att sedan skynda ut och krama om sitt barnbarn.
”¡Bienvenida, chica!” välkomnade Abuela Carla sitt barnbarn.
”¡Gracias, Abuela!” svarade Katrina glatt. Hennes armar och ben var trötta efter promenaden, men som tur var hade hela vägen varit asfalterad och Katrina hade bara haft en liten ryggsäck och en rullväska.
Abuela Carla ledde henne in i det stora huset.
Första stoppet var gästrummet som skulle vara Katrinas rum för de kommande två veckorna. Hela rummet var inrett i en ljus viktoriansk stil, med vit sänghimmel, ljusgrönt sängöverkast med sju matchande kuddar och matchande stol- och soffklädsel. Ett vitmålat skrivbord stod under fönstret som vette mot väster och i ett av de andra hörnen stod en triangulär garderob. Dessutom fanns det tavlor på väggarna, inga original förstås, men av Zorn, da Vinci, van Gogh och Rembrandt.
Hela rummet var extraordinärt vackert mad sina ljusa vävda tapeter.
Katrina motstod lusten att gå fram och smeka sofftyget och gick istället bara in och lade sina väskor på sängen för att sedan följa med Abuela Carla på en rundvisning i huset.
Om huset såg stort ut på utsidan så var det inget mot insidan. Det fanns hela sju sovrum, två kök, fyra sällskapsrum och ett bibliotek.
Överallt i hela huset fanns det målningar och skulpturer av gamla mästare, Picasso, Michelangelo, allt i en rustikt viktoriansk stil.
Hela huset, till och med den 500 stora trädgården var ovanligt välstädad, med tanke på storleken.
Följande dagar tillbringade Katrina tillsammans mad Abuela Carla, med bad i sjöar, skogspromenader, museibesök och mo det förgångna, nuet och framtiden. Dock märkte Katrina att Abuela Carla aldrig verkade lämna henne ensam i huset. Eftersom Abuela Carlas make, Katrinas farfar, Jorge hade haft en nästan överdrivet hög livsförsäkring så hade Abuela Carla kunnat gå i pension vid 42 års ålder.
Efter sex dagar i bergsvillan lämnade Abuela Carla för första gången Katrina ensam i huset medan hon skulle åka och handla i två timmar.
Så fort Katrina vinkat av den röda Volvon mär den lämnade området så sprang tillbaka in i villan för att äntligen få undersöka den på egenhand.
Det första som slog Katrina var den uppenbara frågan – borde jag? Men efter att ha ignorerat sitt goda jag gick Katrina till det stängda skåpet i biblioteket.
Kapitel 5
∞
Där Katrina undersöker saker hon inte borde se
Turns out, Abuela Carla hade inga skellett i garderoben, men ett antal halvfärdiga broderier som tyvärr inte var särskilt fina.
Slutligen, efter en och en halv timmes husesyn bestämde sig Katrina för att undersöka det rum som hon aldrig varit in i - Abuela Carlas sovrum.
Katrinas hjärta dunkade som tusen galopperande hästar när hon försiktigt tryckte ner handtaget och gick in i det förbjudna rummet.
Det första Katrina lade märke till var att hela rummet inte var så städat som resten av huset. Kläder låg i högar på stolarna, böckerna i bokhyllan stod olika mycket inskjutna och sängen var obäddad. På sängbordet låg fyra böcker – En midsommarnatts dröm av Shakespeare, Svindlande höjder av Emily Brontë, Da Vinci koden av Dan Brown och De Tre Musketörerna av Alexandre Dumas. Bra bokval, förutom Svindlande höjder, resonerade Katrina.
Men det som Katrina mest såg vid första anblicken var en liten sak som stack ut ur väggen, knappt synligt. Det var ett dörrhandtag.
Allt i Katrinas inre skrek:
’Öppna! Öppna! Du vet att du vill! ÖPPNA!’
Någonstans långt inom henne, antagligen hennes Benjamin Syrsa, fick henne att tänka att hon kanske inte borde öppna dörren och att hon egentligen inte ens borde vara in i Abuela Carlas sovrum, men säger man A får man säga B.
Dörren gnisslade konstigt när Katrina drog i den, sedan öppnades dörren olidligt långsamt, en millimeter i taget för att visa ett mörkt rum. Katrina famlade efter väggarna för att hitta en lampknapp, men när han gjorde det fick hon en total chock. I inglasade montrar satt tio människohuvuden.
Katrina föll ihop där hon satt. Det kunde inte vara möjligt! Under deras huvuden satt namnlappar – Kalle, Anders, Franco, Tobi, Hans, Markus, Lucas, Oliver.
”Det kanske bara är vaxhuvuden, inte riktiga…?” försökte Katrina övertala sig själv i ett halvhjärtat mummel.
Bredvid montrarna stod ett liggande kylskåp. Katrina visste att hon borde lämna rummet, men hon ville bara se vad som fanns i den där kylen först. Det kändes lite att ha ett kylskåp här så Katrina var bara tvungen att undersöka det.
Men Katrina hade fel. Det var ingen kyl, utan en frys. I den låg resten av männen i montrarnas lik.
Slutligen, efter en och en halv timmes husesyn bestämde sig Katrina för att undersöka det rum som hon aldrig varit in i - Abuela Carlas sovrum.
Katrinas hjärta dunkade som tusen galopperande hästar när hon försiktigt tryckte ner handtaget och gick in i det förbjudna rummet.
Det första Katrina lade märke till var att hela rummet inte var så städat som resten av huset. Kläder låg i högar på stolarna, böckerna i bokhyllan stod olika mycket inskjutna och sängen var obäddad. På sängbordet låg fyra böcker – En midsommarnatts dröm av Shakespeare, Svindlande höjder av Emily Brontë, Da Vinci koden av Dan Brown och De Tre Musketörerna av Alexandre Dumas. Bra bokval, förutom Svindlande höjder, resonerade Katrina.
Men det som Katrina mest såg vid första anblicken var en liten sak som stack ut ur väggen, knappt synligt. Det var ett dörrhandtag.
Allt i Katrinas inre skrek:
’Öppna! Öppna! Du vet att du vill! ÖPPNA!’
Någonstans långt inom henne, antagligen hennes Benjamin Syrsa, fick henne att tänka att hon kanske inte borde öppna dörren och att hon egentligen inte ens borde vara in i Abuela Carlas sovrum, men säger man A får man säga B.
Dörren gnisslade konstigt när Katrina drog i den, sedan öppnades dörren olidligt långsamt, en millimeter i taget för att visa ett mörkt rum. Katrina famlade efter väggarna för att hitta en lampknapp, men när han gjorde det fick hon en total chock. I inglasade montrar satt tio människohuvuden.
Katrina föll ihop där hon satt. Det kunde inte vara möjligt! Under deras huvuden satt namnlappar – Kalle, Anders, Franco, Tobi, Hans, Markus, Lucas, Oliver.
”Det kanske bara är vaxhuvuden, inte riktiga…?” försökte Katrina övertala sig själv i ett halvhjärtat mummel.
Bredvid montrarna stod ett liggande kylskåp. Katrina visste att hon borde lämna rummet, men hon ville bara se vad som fanns i den där kylen först. Det kändes lite att ha ett kylskåp här så Katrina var bara tvungen att undersöka det.
Men Katrina hade fel. Det var ingen kyl, utan en frys. I den låg resten av männen i montrarnas lik.
Kapitel 6
∞
Där Katrinas ser kylan igen
”Åh nej!” Katrina föll ihop på golvet i en störtflod av tårar.
”Nej, nej, NEJ!” skrek hon.
Det lilla vett hon hade kvar sa ’Spring!’ så Katrina stapplade sig upp på benen igen och tog sig så fort som hon kunde ut ur huset och sprang utan väska eller någonting den väg hon kommit ifrån. Hon sprang, sprang och sprang, tills hon såg ett billjus i fjärran. Hon frös förskräckt till och dök ett ögonblick försent ner i en häggbuske i diket. Försent.
Den röda Volvon stannade och ut kom den sista person Katrina ville träffa – kvinnan med lik i garderoben (eller snarare lönnrummet) – Abuela Carla.
”įMen, vart springer du, Cariño?” frågade kvinnan som en gång varit betydelsefull för Katrina. För den första gången på månader såg Katrina den isande kylan i sin Abuelas ögon. Utan att tänka gjorde den vettskrämda 15-åringen det normala att göra i situationen. Hon skrek så högt hon kunde.
Abuela Carlas ’onda genie’-hjärna förstod genast vad som hänt, hånlog med både munnen och de iskalla ögonen och sade på sin sjungande spanska:
”įAsí, creo que has encontrado a mis hijos?”
Om Katrinas hjärna fortfarande fungerat hade hon förstått att det betydde ‘Så, jag antar att du hittat mina pojkar?’
Medan Katrina försökte komma på hur man andades började Abuela Carla sin monolog:
”Det började för ungefär 35 år sedan. Jag 20 år gammal och sju månader gravid med din far. Jag gick för att överraska Jorge på hans jobb. Jag såg honom kyssas med en tröjlös kvinna. Jag reagerade inte synligt på det och jag konfronterade honom inte heller. Jag gick och skaffade honom en överdrivet hög livsförsäkring istället. Jag födde din far och väntade ytterligare två månader. Sedan letade jag upp kvinnan, gav henne sömnmedel, lät Jorge dricka sig redlös, satte dem i en bil, körde dem till floden, satte Jorge vid ratten och knuffade i dem. En bilist såg bilen på flodens botten och anmälde det till polisen. De kom fram till att Jorge hade kört rattfull och jag hade en slöja över ansiktet så att ingen skulle se att jag log på hans begravning.” Abuela Carla avbröt sig för att le ondskefullt och Katrina började förstå vad som hände.
”Sedan träffade jag Karl”, fortsatte Abuela Carla. ”Han bad mig kalla honom Kalle. Han var så trevlig! Men sedan såg jag honom titta lite väl intresserat på en annan kvinna. Ilskan blåste ögonblickligen upp inom mig och jag högg huvudet av honom. Jag lade hans huvud i en glasmonter som jag köpte. Resten av hans lik lade jag i en frys. Sedan träffade jag Anders… och Franco… och Tobi… och så vidare. Samma sak hände med dem. įMen deras kroppar har du väl redan hittat – o cómo?” Mördarens redan ondskefulla leende gick från dåligt till värre som hon böjde sig fram mot Katrina, som förövrigt hade hittat en rund slät sten, stor som en handflata i diket.
”Det var väldigtsynd att du såg det, för nu måste jag döda dig.” Med ett leende böjde sig Carla fram för att döda sitt barnbarn.
BANG. Katrina slog sin farmor i huvudet med stenen. Carla föll ihop avsvimmad.
”Shit, shit, shit!” mumlade Katrina när hon böjde sig fram för att känna om det fanns någon puls. Det fanns det. Katrina sprang fram till bilen för att, likt i en dålig deckare, försöka hitta något att binda den avsvimmade med. I bagaget hittade Katrina några sladdar, de fick duga.
Efter att ha bundit mördaren lade Katrina henne i bagaget och satte sig själv vid ratten. Visserligen kunde Katrina inte köra bil och visste inte mer än vilken pedal som var gasen, vilken som var bromsen och att man styrde med ratten, men nöden har ingen lag. Katrina satte sig vid ratten och gjorde en långsam U-sväng. Hon tog fram sin mobil under sin lång-samma biltur mot resten av samhället och slog det mest självklara numret på sin mobil – 112.
”112, larmcentralen”, svarade en uttråkad kvinnoröst i luren.
”Hej, j-jag be-behöver polis o-och ambulans till… He-herre Gud, j-jag kan inte prata.” Katrina upptäckte att hon fortfarande var i chock.
”Det är okej”, svarade kvinnan, ”vi har en signal från din mobil. Den rör sig, sitter du i en bil?”
”J-ja.” Mer än så klarade Katrina inte att få ur sig.
”Okej, kör ut ur skogen – du är väl i en skog? – stanna sedan så fort du kommit ut ur den.”
Katrina nickade tills hon kom ihåg att hon pratade i telefon och mm-ade istället.
”Vad är det som hänt? Finns det någon annan där? Någon vuxen?” frågade kvinnan i telefonen.
”Min farmor, hon... Jag visste inte vad jag skulle göra… Och hon…” Jag blev avbruten mitt i mitt svammel av kvinnan.
”Det är okej, men fortsätt prata, prata om vad som helst.”
”Okej, ehm…” Vad skulle hon kunna tänkas säga? ”Ehm… min favoritbok är Agnes Grey?”
”Hm, jag har inte läst den, vad handlar den om?” Den absurda vanligheten i frågan slog emot Katrina som ett slag i magen. Frågan kändes som om den kommit från en jämnårig vän och inte en kvinna på larmcentralen som Katrina hade ringt till eftersom hennes farmor försökt mörda henne, samma farmor som Katrina sedan slagit sanslös med en sten.
Medan Katrina förvirrat och förvirrande förklarade handlingen i Anne Brontës Agnes Grey flög minnena genom hennes sinne. Alla (troligen) falska ord och gester Abuela Carla hade visat henne flög förbi.
Katrina kom fram till samhället samtidigt som hon bedömde att Anne var den bästa författaren av Brontë-systrarna och inte långt senare hördes syrenerna. När de var så pass nära att Katrina nästan kunde se bilarna avslutade kvinnan samtalet.
I 24 sekunder satt Katrina ensam innan ambulansen kom.
De var de hemskaste 24 sekunderna i Katrinas liv.
När ambulansen kommit kom också polisen, men Katrina var tvungen att ta tre djupa andetag innan hon kunde släppa sitt stadiga grepp om ratten på den nu stillastående bilen och gå ur den.
En av sjuksköterskorna från ambulansen gick fram till Katrina och frågade:
”Var är den skadade? Det är väl inte du?”
Katrina skakade på huvudet och mumlade nekande:
”Nej… Hon... Ligger i bagaget.”
Förvånat stirrade de fem personerna på framför Katrina på henne tills en av ambulans-personalen öppnade bagageluckan för att hitta en medelålders, medvetslös, bunden kvinna där.
Ambulanspersonalen kontrollerade snabbt Abuela Carlas status och kom fram till att hon var knockad, men skulle bli bra. Undertiden satte sig en av en av de två poliserna ner på huk framför Katrina, blinkade med sina överdrivet mascarade ögonfransar, såg Katrina rakt i ögonen och sa:
”Vem är det i bakluckan och varför är hon bunden?”
Katrina så polisen rakt på hakan och svarade:
”Det är min farmor. Jag band henne för att jag var rädd att hon skulle vakna igen.” Sedan fick Katrina berätta hela historien, från det att Abuela Carla lämnat bergsvillan fram till nutid, men det enda som Katrina inte kunde berätta för polisen – eller snarare poliserna – var Abuela Carlas ondskefulla ansiktsuttryck när hon böjde sig fram för att kallblodigt ta sitt enda barnbarns, sitt eget kött och blods, liv.
Epilog
∞
∞
Katrinas perfekta sommar blev inte så underbar i alla fall. Hon blev förhörd i ett kalt, mörkt rum, som i en dålig amerikansk polisserie, men… usch.
Saker förändrades efter vad som hände med Abuela Carla, Katrina förändrades. Hon var inte längre så villig att träffa nya människor och hon var inte längre så godtrogen. Katrina såg inte längre det goda i folk, utan det dåliga. Men det positiva var att Katrina inte bröt ihop lika lätt längre.
Katrina gick till gymnasiet, fick fantastiska betyg och utbildade sig till toraxkirurg. Abuela Carla blev dömd för sju mord och fick 35 års fängelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar