Jagad

Kevin Brooks

Det här är en otäck bok. Så snart jag börjat läsa upptäckte jag att den var otäck på ett sätt som jag inte hade tänkt mig. Visst jag förstod väl att den skulle vara spännande, spännande är bra men otäck, nej.

Den lät så himla bra i baksidestexten, att Robert ligger i ett operationsrum (han är där för att göra en gastroskopi – ni vet när man får en slang nedförd i magen med en liten kamera på) men att han genom bedövningsdimman hör läkarnas kommentarer:
”Vad i helvete är det där?”
”Pojkens insida”
”Herregud, det ser ju ut som plast!”

Ja och det är inte bara plast Robert har i magen utan små slangar i olika färger, glittrade partiklar, vätskor och allt möjligt annat. Han blir naturligtvis vettskrämd, när han gick till sjukhuset var han bara en vanlig pojke, men när han går därifrån är han inte det längre. Eller går och går, han springer från sjukhuset för när har vaknar upp där på britsen är han inte längre i samma operationssal som den han blev nedsövd i. Han är någonstans nere i källaren och konstiga män som inte hör hemma på ett sjukhus står och vaktar längst väggarna. Läkaren är i full gång med att sprätta upp Roberts mage. Men på något vis lyckas han alltså få sig själv att vakna ur narkosen och fly från männen och sjukhuset. Men han har varit fosterbarn i hela sitt liv och har ingen familj eller vänner att vända sig till, han bara flyr utan mål. Han är ensam, skadad och han vet inte vad han är. Han har faktiskt ingen aning om vad det är han har i magen, eller varför, men alla alternativ han kan komma på är lika skrämmande. Men sen träffar han Eddi och med henne kommer hoppet, hon kan nog fixa detta!
Trots att det är otäckt så kan man inte sluta läsa efter det för man vill ju veta – vad är Robert?

/Catrin