Jag älskar skräck. Det är något speciellt med böcker som får det att krypa i hela kroppen, som får mörkret att kännas ännu mörkare och får mig att tro att det lurar vampyrer och varulvar i alla buskar.Men Djävulens fotspår var nästan mer än jag klarade av. Det här är ingenting för lättskrämda!
"Ett i eld, två i blod, tre i storm och fyra i flod..."
Så börjar en ramsa som alla barn i Redford känner till. Det är ungefär som "Svarta Madam", en lek man leker på rasterna för att skrämma upp varandra. Varje steg du tar säger hur du ska dö - i eld, i blod, i storm, i flod. Så fortsätter det fram till det trettonde och sista steget: "Tretton steg till Mörkermannens dörr, ingenting blir mer som förr."
För Bryan är det ingen lek. Han var där för fem år sedan när Mörkermannen tog hans storebror. Och Adam var inte den förste - ända sedan tjugotalet har barn försvunnit från staden utan att de vuxna reagerat...
/Sanna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar