Vren - De glömda rummen

av Lotta Olivecrona

För dig som gillar fantasy och äventyr: en svensk science fiction-roman som är spännande från första sidan till sista!

Det är flera hundra år in i framtiden. Jordens korta men blomstrande rymdålder fick ett bittert slut när de koloniserade solsystemen vände sig mot sina härskare i ett galaktiskt krig. Jorden isolerades och den avancerade teknologin som tillät rymdresor slogs ut. Enbart en utomjordisk ras blev kvar: de livsfarliga vrenerna, som förslavades och användes som arbetsdjur, krigare och lönnmördare av dem som kunde betala för dem.

När femtonåriga Anya räddar en döende vren förändras hennes liv, och hon dras mot sin vilja in i en sammansvärjning som inte bara hotar henne och hennes familj, utan hela jorden.

Provläs boken och se fler recensioner här!

/Sanna

Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn?

av Bjørn Sortland

Ingrid röker för mycket. Hon har smala händer, ett smalt ansikte och ser ofta frusen ut, och Markus tänker att det är få tjejer som är vackra helt utan hår. Men Ingrid är en av dem.

När de träffas för första gången är hon redan döende. Det är kärlek vid första ögonkastet för Markus del, och han gör allt för att få vara nära henne.

De träffas oftare och oftare, pratar om livet och om döden. Ingrids sjukdom är det enda de inte pratar om. Inte förrän den inte längre går att undvika.

En stund efter att flygvärdinnorna har demonstrerat de gula syrgasmaskerna säger Ingrid att det är konstigt, men hon är rädd för att flyga, trots att hon ändå snart ska dö.

- Ja, alla ska vi ju dö en dag, säger han i vad han tänker är en lite för prästerlig ton.

- Jag ska snart dö, säger hon.

- Så pass, säger han, och ångrar också det meddetsamma.

Hon svarar inte. Det är något som liksom inte stämmer.

- Skojar du? frågar han.

Det är knappt att han uppfattar hennes nej.

Man vill gärna tänka sig att kärleken ska vara för alltid. Vad gör man när man vet att det kommer att ta slut innan det knappt hunnit börja?

Årets vackraste kärlekshistoria? Jag tror det.

/Sanna

Djävulens fotspår

av E. E. Richardson

Jag älskar skräck. Det är något speciellt med böcker som får det att krypa i hela kroppen, som får mörkret att kännas ännu mörkare och får mig att tro att det lurar vampyrer och varulvar i alla buskar.

Men Djävulens fotspår var nästan mer än jag klarade av. Det här är ingenting för lättskrämda!

"Ett i eld, två i blod, tre i storm och fyra i flod..."

Så börjar en ramsa som alla barn i Redford känner till. Det är ungefär som "Svarta Madam", en lek man leker på rasterna för att skrämma upp varandra. Varje steg du tar säger hur du ska dö - i eld, i blod, i storm, i flod. Så fortsätter det fram till det trettonde och sista steget: "Tretton steg till Mörkermannens dörr, ingenting blir mer som förr."

För Bryan är det ingen lek. Han var där för fem år sedan när Mörkermannen tog hans storebror. Och Adam var inte den förste - ända sedan tjugotalet har barn försvunnit från staden utan att de vuxna reagerat...

/Sanna