av Philip Pullman
Mitt första intryck av den här boken var att den var alldeles för pretto för att jag skulle kunna gilla den. Men jag väljer ofta böcker efter deras omslag och den här framsidan är ruskigt snygg. Dessutom var boken kort, bara 79 sidor, så jag bestämde mig för att ge den en chans.
Vissa berättelser är som urverk, skriver författaren i förordet. När man väl dragit upp dem tickar de på i en förbestämd riktning, och oavsett hur mycket personerna i boken skulle vilja det så kan de inte ändra sina öden. Och det låter ju dödstråkigt. Hur spännande kan det bli om alla bara snubblar på i en viss riktning mot ett slut som redan är avgjort på förhand?
För att göra saken värre har Pullman dessutom sprängt in irriterande små rutor här och var på sidorna med kommentarer till vad huvudpersonerna gör och säger. "Åh, nej! Gretl, var försiktig!" kan det stå när Gretl är på väg att göra något dumt, eller: "Konstnärstemprament! Vilket nonsens! Något sådant finns inte. Det är bara amatörer som har temprament."
Men på något sätt - fråga mig inte hur - blir jag ändå kär i boken. Det är en klassisk saga där de onda råkar illa ut och de goda får sina belöningar på slutet. Den är mysig och varm och lagom spännande, och det enda jag ångrar så här i efterhand är att jag inte har någon att prata om den med. Ibland vet man bara vad man tycker om en bok när man hört sig själv säga det högt.
/Sanna
När Amber flyttar hemifrån säger hon åt sin familj att hon bara ska på semester. Det är enda sättet hon kan få dem att låta henne resa.
