Intet

av Janne Teller

Ärligt talat? Jag vet inte hur jag ska skriva om den här boken. Jag har suttit med den framför mig i snart två veckor nu och försökt formulera en text som ska sammanfatta hur fantastisk den är, men ingenting gör den rättvisa. Den grep tag i mig på första sidan och har inte släppt mig än. Mina vänner är trötta på att höra mig tjata om Intet. Hade jag haft en katt hade den rymt hemifrån i protest för länge sen. Men jag har läst över femtio böcker hittills i år, och Intet är utan tvekan en av de bästa.

Det börjar när Pierre Anthon slutar skolan eftersom han insett att ingenting har någon betydelse. Han flyttar upp i ett plommonträd och där han ropar åt alla som går förbi att livet är värdelöst och att alla ändå kommer att dö, så varför bry sig om att göra något alls?

Klasskompisarna bestämmer sig för att bevisa hur fel han har genom att samla sådant som verkligen betyder något på en hög. Var och en i gruppen måste ge upp något viktigt och får samtidigt makt att bestämma vad nästa person ska offra.

Agnes får ge upp sina gröna sandaler med halvhög klack som hon tjatat på sin mamma hela sommaren för att få köpa. Damen Werner måste offra sin dagbok, Elise sin döde lillebror. Varje offer blir större än det föregående, och när leken blir skrämmande är det alldeles för sent att hoppa av. De som redan gett upp någonting av värde tänker inte låta någon annan slippa undan...

Det är en obehaglig bok. Skrämmande, och oväntat rolig. Jag känner igen mig hela tiden, minns plötsligt hur det var att vara tretton, fjorton, femton, att gå på högstadiet, minns alla de där grejerna som spårade ur och fortsatte mycket längre än de borde.

Läs den. Om inte för din skull, så för min - jag blir galen om jag inte snart får någon att prata om den med!

/SB