När Erla får provspela för Nike IFs damlag är det en dröm som går i uppfyllelse. Allsvenskan! Och det trots att hon bara är femton år. Alla är förbluffade över hennes talang och kämpaglöd. Fotbollen betyder allt för henne, och det är ingen som ifrågasätter hennes mål att bli bäst. Hon äter allt mindre och tränar allt mer för att leva upp till sina egna och lagets förväntningar, men till sist säger hennes kropp ifrån.Jag grät mig igenom De kallade mig Ise. För alla som någonsin haft prestationsångest, höga krav på sig själv eller ljugit för vänner och föräldrar om vad man äter och inte äter är det är lätt att känna igen sig i Erla. Hennes insjuknande, rädslan för att inte räcka till och den långa vägen tillbaka är trovärdigt beskrivet, och det är svårt att inte engagera sig.
Dessutom fick jag en vansinnig lust att spela fotboll av att läsa den här boken, trots att jag aldrig varit intresserad av det förut. Erlas kärlek till fotbollen är smittsam. Det är för den hon lever, och att vara ute på planen är det bästa hon vet.
/Sanna
Åh, jag älskade den här boken!
SvaraRaderaFin blogg ni har. Kolla gärna in vår (Hallstahammars).