"Alla eventuella likheter mellan karaktärer i filmen och verkiga personer är ren slump. Det gäller särskilt dig, Jenny. Bitch" Eller något dylikt, står det på skärmen precis innan (500) Days of Summer sätter igång. Då tror man ju att det är en nidbild av manusförfattarens föredetta tjej som man ska få se. Det är både sant och falskt.
Vår hjälte, den hopplöse romantikern Tom Hansen, förälskar sig på stört i den nya söta tjejen på kontoret där han arbetar. Summer, som hon heter, är inte svårflirtad och snart har de inlett en relation. Problemet är bara att de inte är överens om vad det är för relation de inlett. Summer säger till Tom tämligen omgående att hon inte letar efter Den Stora Kärleken och inte vill ha ett traditionellt pojkvän/filckvän-förhållande. Tom lyssnar och säger att det är OK. Men han blir dökär i Summer. Och han hoppas.
Jag gillar filmens ambition, att komma bort från lyckliga Hollywood-slut och att skildra något som mera liknar verkligheten. Där det går åt skogen ibland. Man missförstår varandra, sårar varandra. Ibland av misstag, ibland av egoism, väldigt sällan av ren och skär illvilja.
Sen är det en rätt snygg film, med ett trevligt soundtrack innehållande bland annat mina gamla husgudar The Smiths, fantastiska underbara ljuvliga Regina Spektor och trallvänliga Sweet Disposition av The Temper Trap.
/Klara
Vår hjälte, den hopplöse romantikern Tom Hansen, förälskar sig på stört i den nya söta tjejen på kontoret där han arbetar. Summer, som hon heter, är inte svårflirtad och snart har de inlett en relation. Problemet är bara att de inte är överens om vad det är för relation de inlett. Summer säger till Tom tämligen omgående att hon inte letar efter Den Stora Kärleken och inte vill ha ett traditionellt pojkvän/filckvän-förhållande. Tom lyssnar och säger att det är OK. Men han blir dökär i Summer. Och han hoppas.
Jag gillar filmens ambition, att komma bort från lyckliga Hollywood-slut och att skildra något som mera liknar verkligheten. Där det går åt skogen ibland. Man missförstår varandra, sårar varandra. Ibland av misstag, ibland av egoism, väldigt sällan av ren och skär illvilja.
Sen är det en rätt snygg film, med ett trevligt soundtrack innehållande bland annat mina gamla husgudar The Smiths, fantastiska underbara ljuvliga Regina Spektor och trallvänliga Sweet Disposition av The Temper Trap.
/Klara
Du minns ganska rätt, här är intron.
SvaraRaderaJag nöjer mig med nästan rätt denna gången. Det får inte bli för rätt, så ni andra bländas av min förträfflighet.
SvaraRadera/Klara