När jag var nitton köpte jag mina första kängor. Veganska, 14 hål, med stålhätta. De kostade ett och två och jag har aldrig älskat ett par skor lika mycket. Jag hade på mig dem varje dag i nästan tre år och slängde inte bort dem förrän flera lagningar senare, när de var bortom allt hopp om räddning, läckte in vatten, småsten och snö och skavde sönder mina fötter när jag gick i dem.Markus drömmer och hoppas och längtar efter ett par svarta kängor med gul söm, och jag förstår precis hur det känns. När han äntligen får dem i födelsedagspresent är det den bästa dagen i hans liv, men sen går allting fel. Hans bästis säger att kängorna ser klumpiga ut. Och Jonte i klassen kallar dem för rasse-kängor, såna som bara nazister och skinheads har. Ryktet om att han skulle vara rasist sprider sig, men vad man tycker sitter väl ändå inte i skorna?
/Sanna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar