Jag har sträckläst Christina Wahldén i tanken på att skriva ett blogginlägg om henne, men hon kan slänga sig i väggen. Inte så att hennes böcker inte är bra - jag hade inte plöjt dem allihop om jag inte gillade dem - men Min bror Benjamin får det mesta att blekna i jämförelse.Första kapitlet utlovar ett lyckligt slut och det är enda orsaken till att jag vågar läsa vidare, för allting tyder på att det kommer att bli värre innan det blir bättre.
"Min enda ursäkt är att jag inte ägde mig själv på den tiden. Inte fullt ut."
Så skriver Johan när han berättar om vad de utsatte Benjamin för. I början är han lika engagerad som resten av klassen när det gäller att sätta den nye killen på plats, men det dröjer inte länge förrän obehaget kryper sig på. När Benjamin en dag sitter i Johans kök, ditbjuden av bonuspappan Kjell, har allting redan börjat förändras. Plötsligt lever Johan ett dubbelliv, en av mobbargänget i skolan om dagen, men på kvällen, i hemlighet, Benjamins vän. Benjamin är inte lik någon han tidigare träffat och på något märkligt vis är det som om de hör ihop.
Det var ett tag sen jag läste något som berörde mig så. Trots att det finns mycket som är hemskt i boken blir det aldrig tungt att läsa, och när jag lade den ifrån mig sent igår kväll kände jag mig glad och underligt tacksam - över världen, över vänskap, och över lyckliga slut. Jag vet att det låter cheesy, men jag kan inte säga det på något annat sätt.
/Sanna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar