Dagen som försvann

av Tormod Haugen

Tänk Astrid Lindgren eller Michael Ende (ni vet, han som skrev Den oändliga historien och Momo eller kampen om tiden). Det var i alla fall vad jag tänkte när jag läste den här boken, som handlar om Willem Linden som vaknar en morgon och märker att han är osynlig.

Eller, helt osynlig är han inte. Det är bara vanliga människor som inte kan se honom. Mystiske Sydenhjelm i godisbutiken, den gamle, virrige trollkarlen Merlinsen och självsäkre, coole, men märkligt sorgsne Peter Pan ser honom klart som dagen.

Vem är vän och vem är fiende? Och vad var det egentligen som hände igår, som Willem inte för sitt liv kan minnas?

/Sanna

Battle of the Bands

av K.L. Denman

That girl can play. Her fingers dance over the strings so swift and easy I'm hit with an image of leaves in the wind. It looks so natural, so right. And then she starts to sing and her voice is like a comet flying, burning its way across the galaxy.

The Lunar Ticks är på väg mot toppen, och det är Jay, bandets sångare, gitarrist och låtskrivare, som ska ta dem dit. Han jagar efter erfarenheter och upplevelser och på vägen hittar han Rowan, smarta, läckra, vansinnigt begåvade Rowan, som spelar gitarr i konkurrentbandet Indigo Daze.

Jag gillade den här boken! Charmig, varm och engagerande, ett måste för alla som gillar kärlek eller drömt om att spela i ett band.

/Sanna

Svarta kängor med gul söm

av Mårten Melin

När jag var nitton köpte jag mina första kängor. Veganska, 14 hål, med stålhätta. De kostade ett och två och jag har aldrig älskat ett par skor lika mycket. Jag hade på mig dem varje dag i nästan tre år och slängde inte bort dem förrän flera lagningar senare, när de var bortom allt hopp om räddning, läckte in vatten, småsten och snö och skavde sönder mina fötter när jag gick i dem.

Markus drömmer och hoppas och längtar efter ett par svarta kängor med gul söm, och jag förstår precis hur det känns. När han äntligen får dem i födelsedagspresent är det den bästa dagen i hans liv, men sen går allting fel. Hans bästis säger att kängorna ser klumpiga ut. Och Jonte i klassen kallar dem för rasse-kängor, såna som bara nazister och skinheads har. Ryktet om att han skulle vara rasist sprider sig, men vad man tycker sitter väl ändå inte i skorna?

/Sanna

Min bror Benjamin

av Ingrid Carlberg

Jag har sträckläst Christina Wahldén i tanken på att skriva ett blogginlägg om henne, men hon kan slänga sig i väggen. Inte så att hennes böcker inte är bra - jag hade inte plöjt dem allihop om jag inte gillade dem - men Min bror Benjamin får det mesta att blekna i jämförelse.

Första kapitlet utlovar ett lyckligt slut och det är enda orsaken till att jag vågar läsa vidare, för allting tyder på att det kommer att bli värre innan det blir bättre.

"Min enda ursäkt är att jag inte ägde mig själv på den tiden. Inte fullt ut."

Så skriver Johan när han berättar om vad de utsatte Benjamin för. I början är han lika engagerad som resten av klassen när det gäller att sätta den nye killen på plats, men det dröjer inte länge förrän obehaget kryper sig på. När Benjamin en dag sitter i Johans kök, ditbjuden av bonuspappan Kjell, har allting redan börjat förändras. Plötsligt lever Johan ett dubbelliv, en av mobbargänget i skolan om dagen, men på kvällen, i hemlighet, Benjamins vän. Benjamin är inte lik någon han tidigare träffat och på något märkligt vis är det som om de hör ihop.

Det var ett tag sen jag läste något som berörde mig så. Trots att det finns mycket som är hemskt i boken blir det aldrig tungt att läsa, och när jag lade den ifrån mig sent igår kväll kände jag mig glad och underligt tacksam - över världen, över vänskap, och över lyckliga slut. Jag vet att det låter cheesy, men jag kan inte säga det på något annat sätt.

/Sanna

Sprickan

av Bali Rai

Bali Rai är en sån där författare som "alla" gillar och som "alla" borde ha läst, i alla fall enligt alla andra: prisbelönad, jättehäftig, helt fantastisk. Och jag har dragit mig och skjutit upp det, för hur kul är det att läsa något bara för att man borde?

I alla fall. Sprickan. 107 sidor, breda marginaler, luft mellan raderna. En skrämmande, realistisk berättelse om småstadsrasism. Ruskigt bra. Och då menar jag alla betydelser av ruskigt.

Jaspal flyttar med sin familj till en småstad där han är den ende asiatiske tonåringen på flera mils omkrets. Han märker snabbt att det inte är alla som vill ha honom där. Men trots att hoten och trakasserierna blir allt värre vägrar hans pappa att flytta hem igen - det vore ju som att ge upp. Och han är säker på att om de andra i byn bara får lite tid att vänja sig vid dem, så kommer allt att bli bra.

Det blir det inte.

/Sanna

En (anti)tonårings dagbok

av Pete Johnson

Spencer har bestämt sig. Det där med att vara tonåring, det ger han ingenting för. Bara för att han snart ska fylla 13 förväntar sig alla att han ska sluta göra sånt som han tycker är roligt för att istället klä sig i märkeskläder, hänga på ungdomsgården, spana in tjejer och se cool ut - och kan man ha tråkigare än så?

Medan bästisen Zac blir skejtare i ett försök att få en tjej avger Spencer ett löfte. Han tänker aldrig förändras. Han ska bli antitonåring, och hör sen!

En rolig, fnissframkallande bok med lite större text och extra mellanrum mellan raderna.

/Sanna

Det dina ögon ser

av Christina Wahldén

Tess går på lastbilsgymnasiet och har alltid drömt om att köra den största grävmaskinen och gräva de djupaste groparna. En dag blir hon svårt misshandlad av Bea i klassen och förd till sjukhuset i ilfart. Ingen vet om hon kommer att leva eller dö.

Flera klasskamrater såg vad som hände, däribland Molly. De andra ljuger för polisen och säger att de inte vet något. Även Molly kallas till förhör, men hur mycket ska hon våga säga? Bea kommer att veta att det är Molly som satt dit henne...

De hundrafemtio sidorna flyger förbi. En riktig sträckläsningsbok!

/Sanna